Oanalytisk?

Det är tydligt att vi är två olika personer som skriver i den här bloggen, insåg jag nu när jag skrev titeln. Fast jag är inte oanalytisk. Inte egentligen. Ge mig en bok eller en pjäs och jag analyserar skiten ur den, jag analyserar den så pass att den känner sig naken och vill gömma sig bakom nåt.
Men en bild?
Nä.

Sitter och jobbar med uppgift två i fotokursen, My home is my gallery, handlar om rörelseoskärpa och kort skärpedjup, sjukt kul, men svårt. Fotandet var roligt, granskandet svårt...
Bifogar två bilder som jag tog med.

POK,
cordy

Just ja, psykologer pysslar med människor och jag är en människa.

"Eller i alla fall litegrann" som dagens föreläsare uttryckte det efter att ha sagt just "Psykologer är ju också människor"

Vi började förra torsdagen med utvecklingspsykologikursen. Våra huvudlärare var snabba på att påpeka att kursen är en komprimerad genomgång av utvecklingspsykologi som kommer att gå framåt i hög hastighet. Denna kurs är alltså 22,5 poäng och pågår resten av terminen. Kanske ger en bild av hur stort området utvecklingspsykologi sträcker sig. Det tittar på människans utveckling från vaggan till graven och ser till vår emotionella, kognitiva, sociala och fysisk-motoriska utveckling. Det är alltså en del. Kursen är uppdelad i tre delkurser. Först 9 hp spädbarn och förskolebarn, sen 7,5 hp tidiga skolår och tonår och tillsist 6 hp vuxenhet och åldrande. Tjohej och hå!

De senaste tre dagarna har varit en känslomässig bergodalbana. I måndags hade vi på förmiddagen en fyra timmar lång föreläsning om spädbarn. Själva föreläsningen var rätt klinisk och ppp:n i lite för högt tempo. Men föreläsaren var i övrigt bra och hade en hel del humor. Det som gjorde att jag hade kunnat sitta tre timmar till var dock bilderna och filmerna. Ömsom leende och jollrande bäbisar och ömsom små knytt som var så upprörda och pga experimentförfarande förvirrade att man bara ville ta dem i famnen och göra allt bra igen. I fyra timmar! Jag pratade om graviditet, barnplanering, kärleken till ett barn, förlossning, barns påhitt och om det fruktansvärda i att förlora sitt barn tillsammans med några av ina klasskompisar under hela lunchen och håltimmen. Dvs två timmar. Gissa om jag ville ha en bäbis just då?! Vad gäller samtalsämnena var såklart det mesta vilda spekulationer. Vi är alla i yngre 20-årsåldern.

Samma känsla infann sig idag när vi hade föreläsning om anknytningsteori. Fler filmer med småttingar! När vi såg en film om hur en pojke lämnades på ett daghem i sju dagar, medan hans mamma var på BB, så var det nära att jag brast i gråt. Den lilla killen var inte mer än 17 månader och hade aldrig varit ifrån sin mamma. Han hade olika daghemssköterskor hela tiden så ingen kunde ta rollen som "mamma" och ge honom trygghet i den främmande situation han nu befann sig. Stackarn var först så arg och förtvivlad som bara ett barn kan vara för att sen övergå till att försöka finna tröst hos stora teddybjörnar. När mamman tillslut kom för att hämta honom var han enormt ambivalent till henne. Ena stunden satt han i hennes famn och hon försökte vyssja, lugna och gosa med honom men så i nästa sekund grät han och vred sig ur hennes famn.
Denna lilla pojkes reaktion på att lämnas ensam på det sättet skar i hjärtat på mig. Jag har ju jobbat med barn en del och det finns få saker som är så jobbigt som när de är förtvivlade och otröstliga. Speciellt om det är något som varken de eller man själv kan göra något åt. Då man bara kan försöka finnas där för dem och klappa, pussa och krama.

Igår var det andra känslor som regerade. Då hade vi seminarium om böckerna "Svinalängorna" och "Skynda att älska". Båda böckerna handlar ju om familjer och familjerelationer och hur svårt det kan vara att fungera bra i en familj, vare sig det är som förälder, syskon eller barn. Vi talade om relationer mellan familjemedlemmar och vad de kan ha för påverkan på de enskilda individerna. Vi talade i slutet av seminariet om att kunna ställa svåra frågor till människor. Att våga fråga om det som är jobbigt, det som svider och det personen kanske helst vill glömma. När vi diskuterade "Skynda att älska" kunde jag relatera en del småsaker till mig själv. Men när vi gick "att ställa de svåra frågorna" så kom diskussionen alldeles för nära. De senaste åren har jag bit för bit fått veta mer om min släkt och familj. Sådant som förklarar en hel del som jag tidigare inte kunnat förstå. Min bild av mina släktingar och min familj har förändrats jämfört med när jag var liten. Delvis till det bättre, delvis till det... mer hjärtgripande. Jag kan utan problem förstå varför man inte berättar vissa saker för ett ung tonåring. Men ibland kan hemligheter och tystnad göra tillvaron väldigt klurig. Jag kan bara säga tack gode gud för att det dolda kommer fram i ljuset mer och mer.

Det är det häftiga, underbara och spännande med psykologi, samtidigt som jag misstänker att det är det som kommer att göra de närmaste fem åren till något av en prövning. Psykologin handlar om människor. Hur människor agerar, tänker, tycker, känner, fungerar socialt, förhåller sig och väljer. Så länge jag är en människa kommer psykologin med jämna mellanrum att pricka mina svaga punkter perfekt. Men att ta de striderna med sitt inre är ju också en del i öka sin självkännedom, något som är enormt viktigt för att fungera bra som psykolog. Så kanske borde jag bara omfamna huggen i magen och tårarna som bränner i ögonvrån.

Kärlek och respekt,
rika

Anna.

Här är då resultatet av min första fotouppgift, dokumentärfoto.
Följde Anna under större delen av förra fredagen.

POK,
cordy